Nu kommer ett sånt där inlägg igen. 

Ett sånt inlägg jag hade hoppats att jag skulle slippa skriva, men behöver göra för min egen skull känner jag. 

 

Märker redan nu, innan jag ens börjat, att det blir tungt i luftvägarna. Stenen i bröstkorgen kommer smygandes och jag känner att det inte tar lång tid innan tårarna börjar rinna. 

Men jag skriver det här för att få det ur mig. Det är svårt att prata om, svårt att tänka på, svårt att förstå. Så det här är en del av att försöka få lite klarhet i det, försöka få hjärnan att förstå att det är okej att vara ledsen, okej att gråta.

 

Idag är det exakt 3 veckor sedan jag fick ytterligare ett sånt där sjukt jobbigt samtal. Om 1 timme är det dessutom på minuten. 

 

Jag kollar skärmen på telefonen snabbt innan jag ska lägga bort den, och ser ett missat samtal. "Hem" står där. Känner att jag måste ringa upp, varken mamma eller pappa skulle ringa vid den tiden om det inte vore något viktigt. När jag ringer och hör mammas röst förstår jag direkt. Hon frågar var jag är och jag svarar, och frågar direkt vad det är som har hänt. "..precis det du tror har hänt, har hänt."

All min kraft försvinner från benen. Jag slutar andas några sekunder och faller ihop på golvet. Jag visste mycket väl vad de där orden betydde. Mormor. Kan inte sluta gråta och en kollega kramar om mig och säger åt mig att jag ska åka hem. 

 

Jag minns knappt hur jag tar mig därifrån, men Gina kommer och hämtar mig och kör mig hem till Adolfsberg. Jisses vad jag är glad för Gina. Fina Gina, som alltid ställer upp och som varit som en i familjen sedan jag var liten. 

Så fort jag kommer innanför ytterdörren hos mina föräldrar viker sig benen igen. Jag minns inte vem det är som sätter sig vid mig och kramar mig hårt.. 

 

I sin säng ligger mormor, som inte längre är mormor. Alla känslor och tankar som går igenom kropp och huvud blir för mycket och jag vet inte vad jag ska göra med allt.

 

I början på året fick vi veta om tumören. Alla blev vi chockade, men efter det gick allting väldigt fort. Mormor flyttade ner till mina föräldrar och de började leta efter en lägenhet tillsammans. De hittade en superfin och efter det har det bara rullat på. 

 

Jag är så glad för att hennes sista tid fick bli i Helsingborg. Att hon fick vara hemma och inte spenderade all tiden på ett sjukhus. Att hon fick vara runtomkring sin familj och inte satt ensam uppe i sin lägenhet i Karlskrona. Med facit i hand, så vet jag att även om det här suger, så var det bäst så. Hon lider inte mer, och hon fick spendera sin sista tid precis där hon ville vara. Visst är det synd att hon inte fick flytta in i den nya lägenheten, men hon hade hoppet om det. Hon hade känslan av att hon skulle få göra det. Hon var så glad för att hon fick uppleva det hon hann, och jag är så glad för hennes skull för just det.

 

Vi väntade oss ändå iallafall några månader. Men allting gick alldeles för fort (men det gör det väl alltid?) och det har knappt hunnit gå ett år sedan en annan av världens finaste människor lämnade oss. Ett år och fem dagar för att vara exakt. Det är ingen tid alls.. 

 

Tiden sedan dess har varit väldigt jobbig. Jag har sett hur mycket mamma lider, utan att kunna göra någonting åt det. Denna gången har det varit pappa som fått vara mammas klippa, omvända roller från ett år sedan. 

 

Mamma förlorade sin mamma, pappa förlorade sin svärmor och en kvinna som var mer mamma till honom än hans egen mamma. Jag och min lillebror förlorade världens finaste mormor. 

 

De är starka, min familj. Även vid såna här tillfällen så försöker vi tillsammans le och skratta så mycket som möjligt. Försöker att bara tänka, iallafall så mycket som möjligt, på de bra sakerna.

För min egen del finns det SÅÅ mycket att tänka tillbaka till. Mormor var min hjälte. Varje sommar, flera veckor i sträck, sedan jag var bara några år gammal, spenderade jag i Karlskrona tillsammans med mormor.

 

Hon var en människa med ett hjärta av guld och det finns så många fina saker att säga om henne.

 

Jag minns tillexempel när mina föräldrar berättade hur hon reagerade när hon fick veta att jag var född och att hon blivit mormor. Det var pappa som ringde henne, och så fort orden var sagda så sa det klick i telefonen. Mormor blev så chockad att hon lade på luren!

 

Trots att hon bodde i Karlskrona, 2,5-3 timmar bort från oss, har det ALDRIG varit en fråga om att inte ställa upp för mina föräldrar. Så fort det var något så var det mormor som satte sig i bilen och körde ner för att hjälpa till. 

 

Hon tänkte aldrig på sig själv först. Aldrig någonsin. Innan hon själv kunde ta det lugnt, var det viktigt att alla andra hade det bra. Hon var en sådan människa man verkligen ser upp till, en människa som fick en att inse var äkta kärlek var. 

 

Usch, vad jobbigt det här blev. Jag skulle kunna sitta och skriva i flera timmar om mina och mormors alla hyss och påhitt, men jag behåller alla minnen för mig själv, djupt i hjärtat. 

 

Begravningen var i måndags och familj och släkt körde långa vägar för att vara med. Jag älskar att vara en del av den där släkten. Jag älskar att det ibland kan gå år (självklart älskar jag inte att det faktiskt går så lång tid emellan) utan att vi träffas, men allting känns så naturligt när vi sedan ses. Och det är så mycket värme och kärlek från allihop att man inte kan låta bli att känna sig lycklig. 

 

Jag vet att mormor var nöjd med dagen. Även om en begravning är för oss och inte för personen som gått bort, så vet jag att hon log för att hon såg oss alla tillsammans. 

 

Nu kommer hon vila tillsammans med faster, och jag är säker på att de sedan dag ett har suttit och pimplat vin tillsammans. Både mormor, Ina och morbror Anders. Jag älskar er.