Tjenixen!

Nu har jag ju då lite tid över i vardagen, känns som jag alltid är på språng haha, så nu hinner jag med att slänga in ett litet inlägg. Som jag sagt tidigare så har det hänt så sjukt mycket de senaste åren, så jag delar upp det lite. Här har vi då del två. Lite om arbetslivet och vad jag har hittat på där.

 

Som jag nämnt tidigare så flyttade jag och Robin ihop i en trea. Superfin var den verkligen. Efter att ha bott där ett tag och jag insett att Donken inte riktigt var något för mig, så var det dags för nya utmaningar. Jag provade på att arbeta med telefonförsäljning och kundtjänst. Detta var något som ett tag fungerade riktigt bra. Jag fick in lite rutin på det hela med ett 8-17 jobb, och som ett plus i kanten så arbetade även mamma här med mig. Det höll i några månader, tills det blev alldeles för mycket.

 

Jag har haft depressioner fram och tillbaka sedan jag var i tonåren, och detta jobb gjorde det inte mycket bättre. Det började redan på Donken med mina grova ångestattacker, och nu började det även påverka mig ganska starkt inom detta yrket. Efter ett tag blev jag uppsagd efter att ha pratat med chefen, och det var nu dags för mig att hitta något annat.. Jag fick arbete på SF bio. Men det var inget fast schema och jag fick inte ut så mycket i lön under den perioden.

 

Det var ingen lätt period, Lobbe fick betala rätt så mycket av våra utgifter, men vi fick det ändå att gå ihop väldigt bra. Efter en kort stund insåg jag att jag kanske borde ta tag i mitt liv och utbilda mig.

 

Sagt och gjort, och jag började leta efter utbildningar som skulle kunna passa mig. Tillslut fann jag något som tilltalade mig - hudterapeut. Efter en del research osv så slutade det med att det blev en CIDESCO-utbildning som fanns i Köpenhamn. Utbildningen varade i 1,5 år, och 6 månader utav dem skulle man spendera till att praktisera.

 

Jag trivdes, och jag älskade det. Det var riktigt jobbigt dock att vara hemifrån ca 11h varje vardag, men just den tiden skulle jag ju bara behöva dras med i 1 år.

 

När det började dra ihop sig för praktik så visade det sig att jag fick lov att göra denna utomlands om jag ville, så länge skolan fanns i just det landet. Vi började diskutera och båda två kände att det hade varit skönt att spendera ett halvår utomlands. Efter en hel del prat så hade vi bestämt oss - vi kunde absolut klara oss med att bo i Thailand i ett halvår!

Därefter gick allting rätt så fort. Vi insåg att vi inte kunde ha kvar lägenheten om vi skulle ha en chans att samla ihop en viss summa pengar, så vi försökte hitta ett annat ställe att bo på tills dess. Det visade sig då att vi kunde flytta ut på Lobbes pappas gård, där det fanns ett litet hus som stod helt tomt. Lägenheten sades upp och vi blev Fleninge-bor!

 

Tyvärr visade det sig dock senare att det inte kunde bli något med Thailand, då jag inte fick tag i något ställe att praktisera på. Började prata om andra alternativ, men dessa skulle kräva både mer tid och mer pengar. 

 

Det slutade iallafall med att vi bodde kvar, och jag fick en praktikplats på Electa. Detta höll dessvärre inte i sig hela halvåret pga vissa omständigheter, och jag sökte mig då till Trivas på Råå istället. Här trivdes jag som fisken i vattnet!

Efter att praktiken var slut så fick jag även en timanställning där. Jobbade där i lite mer än ett halvår. Efter det så fick jag en chans att arbeta på Bakken i Danmark över sommaren. När jag tog upp detta med min chef och undrade om det fanns en chans för mig att få fast där, så fick jag istället veta att de hade en utomstående som de skulle intervjua för just en sån tjänst. Avslutade min anställning och spenderade min sommar på Bakken istället.

Det var ett väldigt givande jobb, och jag fick arbeta med en av mina bästa vänner! Lärde mig mycket och även här trivdes jag riktigt bra!

När säsongen tog slut så var det dock återigen dags för mig att hitta något nytt att sysselsätta mig med. Hade under tiden jag var anställd på Trivas utbildat mig vidare till massör, så kanske var detta något jag skulle satsa på? Jag hade mycket planer och tankar på att starta eget, och att en dag i framtiden ha och driva mitt eget SPA.

 

Efter besök på arbetsförmedlingen och lite svängar hit och dit, så fick jag en möjlighet att börja arbeta med något jag aldrig kunnat tro att jag skulle arbeta med. Produktion. 

 

Jag fick en kortare anställning på ett företag som tillverkar etiketter av olika slag. Det började med en anställning via Lernia där jag enbart vart anställd för att syna och packa en viss sorts etiketter.

 

Jag trivdes på jobbet - och det märktes nog. När denna anställningen tog slut, så visade det sig att de ville att jag skulle komma tillbaka när det drog igång igen, men de visste inte riktigt när detta skulle bli.

 

Efter att ha varit utan jobb i ca två veckor, så ringde chefen upp mig och undrade om jag skulle kunna tänka mig att lära mig en av maskinerna. Självklart svarade jag! Två veckor efter detta var jag tillbaka och denna gången inte via ett bemanningsföretag.

 

Här sitter jag idag, med en skiftanställning (dock inte fast ännu) och arbetar med att tillverka etiketter, och även packa dessa.

 

Har fått underbara kollegor och jag trivs återigen riktigt bra på min arbetsplats. Så här hoppas jag på att få stanna ett bra tag till!

 

Vet inte riktigt om detta inlägg gav så mycket, men det är ju alltid bra att ha det för att kunna gå tillbaka och läsa senare. 

 

Vad inlägg nummer 3 kommer handla om vet jag inte ännu, men det finns sååååå mycket mer att skriva ner.

 

Nu ska jag iallafall göra mig klar och vänta på min kära sambo, fästman, bästa vän. Idag blir det en liten (läs: stor) tur ut i vida världen för att handla en massa skojsigt. Trots allt löning som kom in på kontot idag, den kan ju inte befinna sig allt för länge på kontot, eller vad säger ni?

Ha en fin dag,

 

Hallojtjenahoppsan!

 

Sitter och väntar på att Lobbe ska bli klar med sitt duschande och få på sig kläder. Snart är det dags för oss att bege oss till Hyllinge och syster där vi ska göra oss klara för nyårsfirande!

 

Vid 18 beger vi oss ca .. 20 meter bort för att fira nyår inne hos Emelie och Matti. 3-rätters middag, spel och supernice sällskap, kan det bli bättre? Nää. Detta året kände ingen av oss för någon storslagen fest. Bara ta det lugnt, umgås och ha kul - som äkta gamlingar!

 

Inte nog med det, så ska jag dessutom våga mig på en tight klänning ikväll! Det har jag inte haft på mig på .. mja, 4 år kanske?

 

Gott nytt år säger jag iallafall! 

 

Lovade ju att jag skulle skriva lite uppdateringar om vad som har hänt de senaste åren. Insåg rätt snabbt att det lättaste blir att dela upp det lite. Så här kommer första delen, och den tänkte jag tillägna en av världens finaste människor - min baby(!) och vårt liv tillsammans..

 

Vi lärde alltså känna varandra för över 5,5 år sedan. Om två dagar har vi varit ett par i 5 år. FEM ÅR!! Fattar ni? Alltså det är ju typ en femtedel av mitt liv.

 

Mellan oss har allting varit väldigt enkelt redan från början. Har nog skrivit lite om detta innan, men ska jag väl dra allt så kan jag likagärna börja från början va?

 

När vi lärde känna varandra så var det i princip bara i festsammanhang som vi träffades. Ni vet, det där klassiska med killen som försöker få en i säng på fyllan? Well, det fungerade inte. Haha. 

Han flyttade några månader senare in i en lägenhet som fanns på gården precis ovanför mig, och fortsatte då att jaga om att vi borde träffas och umgås. Detta var då något som jag var intresserad av, men samtidigt var jag väl lite rädd. Efter några veckor så slutade det iallafall med att jag vandrade hem till honom på kvällen för att kolla på en film. Detta slutade med att vi låg vakna i flera timmar och pratade och skrattade. 

 

Därefter började vi träffas oftare och oftare, och det tog inte många månader innan jag i princip enbart hade min egen lägenhet som någon sorts förvaring av mina möbler och kläder haha. 

 

På nyårsafton mellan 2011-2012 så säger Robin, ca kvart i 12 - Vill du inleda året med att bli min flickvän? Kan ju säga att fjärilarna dansade vilt i magen, och sedan dess har det varit vi.

 

Efter bara några månader så insåg vi väl båda två att vi i princip redan bor tillsammans, så det var kanske dags att finna något lite större? Sagt och gjort, och september 2012 blev vi officiellt sambos på riktigt i en fin 3a på Norra Husensjö. 

 

Vi hade väl kanske lite motgångar och där var en lite jobbig period fram emot nyår, men vi tog oss förbi det och har stått säkrare än någonsin tillsammans sedan dess.

 

Jag vet inte hur jag ska kunna förklara min kärlek till denna människan. Vi har varit med om såååå otroligt mycket tillsammans. Sorg, kärlek, glädje, ilska, depression.. Men vi har tagit oss igenom det tillsammans och ingen kan vara lyckligare över det än vad jag är. Det är helt magiskt att kunna säga att jag vet med all säkerhet att en annan människa älskar mig precis lika högt som jag älskar honom.

 

Vi har bråkat ordentligt 2-3 gånger under alla dessa år. Utöver det har vi såklart blivit lite småtjuriga på varandra, men aldrig mer än så. Vi vet precis vart vi har varandra, vet precis hur den andra tänker och fungerar, reagerar och agerar. 

 

Nu har vi i tre år bott på min svärfars gård, och vi trivs! Började i ett relativt litet hus här, men bytte med Robins farmor för 1,5 år sedan. Har sedan dess hållt på med renovering i precis varje rum som finns här, inklusive utsidan av huset. Detta har såklart varit ganska påfrestande för oss som par, men vi har fått det att fungera och jag är så glad att det är just denna mannen jag lever med.

 

Den 19 januari är det även 2 år sedan vi förlovade oss! Giftermålet kommer någon gång i framtiden, men det är inget vi direkt har börjat planera ännu.

 

Något jag inte har skrivit om än, har varit viktuppgången vi båda har varit med om. Det blev ganska mycket för oss båda två, och vi har i omgångar försökt för oss själva att tappa dessa kilo igen. Något som inte riktigt har fungerat för någon av oss. Men för ca 6 månader sedan så satte vi igång på riktigt och det har gett oss riktigt bra resultat. Detta är något som jag kanske skriver om i ett annat inlägg lite senare.

 

Jag skulle kunna sitta och skriva om Robin och vårt liv tillsammans i en hel evighet, men då skulle nog tillochmed jag själv tröttna på att läsa tillslut. Så för att avrunda även detta inlägg, så säger jag såhär:

Jag har helt rätt liv, med helt rätt människor runt mig, och jag vet inte vad jag skulle gjort utan Robin. När vi lärde känna varandra så var jag en relativt tillbakadragen människa som inte hade så värst mycket skinn på näsan. Detta är dock något som han har lyckats locka fram. Idag är det inte riktigt lika lätt att trampa ner mig om vi säger så. Jag har hittat världens finaste människa att spendera mitt liv med. En dag ska jag bära hans efternamn, och en dag står vi med våra fina barn tillsammans som en familj.

 

Nu är det över ett år sedan jag lät fingrarna dansa över tangenterna sist. Nu är det inte en enda jäkel som ens har en aning om att jag skriver något här, så det lär ju inte läsas av någon annan än mig själv ändå. 

 

Har varit väldigt nära, väldigt många gånger, att faktiskt skriva och publicera något. Har börjat skriva ett inlägg, så som nu, men tagit bort allt igen och loggat ut. Antingen har något kommit ivägen, eller så har jag bara känt att jag inte orkat fortsätta skriva haha.

 

Det har hänt väääldigt mycket de senaste åren, som jag känner att jag kanske borde få nerprintat och sparat som minnen. Är ju trots allt, som nämnt förr, kul att kunna gå tillbaka och läsa om senare i livet. 

 

Jag vet knappt vart jag ska börja egentligen. Men om inte annat så kan jag ju försöka att skriva lite inlägg då och då med lite uppdateringar, för att det inte ska bli ett enda inlägg som tar typ en timme att läsa!

 

Så får det nog bli. Här och nu kan jag ju iallafall börja med att skriva att jag just nu sitter hemma på rumpan och försöker bli av med mitt migränanfall.... Varit ledig från jobb hela veckan, och börjar jobba igen på måndag. Så det blir bara till att njuta fram tills dess. 

 

Julafton detta året spenderades faktiskt för första gången hemma hos mig och baby, i huset som vi ÄNTLIGEN blivit färdiga med. Även detta får jag väl tillägna ett litet inlägg någon dag. Här har hänt mycket vill jag lova... Men iallafall, så var hans pappa och familj här på självaste julafton och det var helt underbart mysigt. Första julafton sedan vi blev tillsammans som vi var på ETT ställe, hela dagen. Aldrig mer flänga rundor I tell you!

Imorgon är det nyårsafton och den ska spenderas i Hyllinge tillsammans med syster, Emelie, våra gubbar och deras töser. Ska bli supermysigt med en relativt lugn nyår med bara en massa mat, skratt och roliga spel. Älskar det!

Nu får jag väl ta och avrunda här känner jag. Men mer kommer snart, det lovar jag!

Ciao!

Ibland kommer jag ihåg att jag en gång skapat en blogg att fylla med alla mina tankar. När jag sen besöker den, så inser jag hur längesedan det faktiskt var som jag utnyttjade den. Hur längesedan det faktiskt var som jag omvandlade mina tankar till ord på datorskärmen.

 

Kanske är det för att jag inte vill känna mig lika sårbar längre. Eller så är det bara helt enkelt för att jag är lat. Oavsett vad det är, så sitter jag här i skrivande stund och försöker komma på vad jag ska, och inte ska skriva. Det var så längesedan jag skrev ett inlägg här, att det inte är någon som besöker den längre. Därav är det heller ingen mer än jag själv som kommer läsa detta, längre fram. Men det är ju just det, jag skriver detta för mig själv. Jag skriver i bloggen för att jag ska kunna se tillbaka och ha minnen att läsa om.

 

Därför retar det mig också litegrann att jag faktiskt inte har varit med aktiv med det här.

 

Jag har så mycket att få fram, så mycket jag skulle vilja få nedskrivet. Att skriva har alltid varit ett sätt för mig att bearbeta saker. Har alltid haft lättare för att skriva saker än jag haft att säga dem högt. Oavsett vad det har handlat om.

 

De senaste åren har jag varit med om så otroligt mycket. Sorg, glädje, kärlek, bråk. Jag har förlorat människor som varit bland de viktigaste i mitt liv, men jag har även funnit nya människor som har kommit till att bli en väldigt stor del utav mig. Människor jag hoppas på att få ha kvar resten av livet.

 

Vad det här inlägget skulle ge vet jag inte egentligen. Det känns väl mest bara skönt att få skriva något alls.

 

Ciao!

Nu när jag ändå sitter här så kan jag ju lika gärna uppdatera litegrann.. Prova på det här med tidsinställda inlägg haha! Får väl se hur det går med det då.

 

Så, vad har hänt den senaste tiden egentligen?

Mycket. För mycket..

Men i detta inlägget vill jag fokusera på det positiva.

 

För snart 1,5 år sedan påbörjade jag en utbildning till hudterapeut. Om en vecka är jag färdig.. En vecka!

Det har varit en del med och motgångar under denna tiden, men jag är ändå stolt över att kunna säga att jag stannade kvar, jag höll ut.

 

Efter ett år i skolan med studier och praktiska ämnen, så var det dags för mig att bege mig ut i praktik. Jag hade många bollar i luften, många planer men de flesta av dem sprack. 
Det slutade hur som helst med att jag påbörjade praktiken på Electa. Största misstaget jag kunde göra..

Eller nej, det ska jag kanske inte säga heller, för jag lärde mig väldigt mycket. Men jag är glad att jag slutade och inte behöver arbeta för en människa som ägaren till Electa. Punkt slut.

 

Började sedan på Trivas på Råå. HEEEELT annorlunda. Det märks till och med på kunderna som kommer dit, hur sjukt är nu inte det då?

Det är sån underbar stämning mellan alla som jobbar där, alla hjälps åt. Om något är fel så säger man det direkt till personen och det är (vad jag har märkt iallafall) inte en massa skitsnack om varandra. Och det är så skönt..

Jag har fått jobb där dessutom. Extra jobb iallafall. Och det är jag superglad över!! 

Vill ju dessutom plugga vidare nu till massör, för att få ännu mer kött på benen. Har alltid varit lite intresserad av det, men tänkt att jag aldrig skulle orka med att jobba som massör. Efter 4 månader med en masssa massage på kunder så har jag insett att det vill jag visst det! Det är så otroligt roligt att se hur kunderna är efter en behandling. Och mitt självförtroende stärks ju inte alls mycket av att kunderna dessutom ofta har sagt till mig att det är den bästa massagen de fått någonsin. (Ja, det här är trots allt min blogg så här får jag lov att skryta lite om mig själv!!)

 

Nu väntar jag bara på att även denna veckan ska springa förbi så att jag kan säga att jag är färdigutbildad hudterapeut. Att jag kan säga att jag är klar med skolan och står med ett diplom på detta.

 

Vad livet har att ge härefter vet ju ingen. Så det återstår att se och jag väntar med spänning!

CIao!

Jag har varit väldigt sugen på senaste tiden att skriva här. Uppdatera er om vad som händer i mitt liv.

Eller egentligen är det väl att jag ska uppdatera mig själv, haha. För det är ingen som har en aning längre om att denna bloggen existerar, så egentligen behöver jag inte vara rädd för att någon ska komma in här och läsa vad jag skriver..

 

Eller rädd och rädd, jag bryr mig väl inte egentligen. Då hade jag inte skrivit det på en offentlig sida. Vill ni läsa så får ni såklart göra det. 

Men för miljonte gången så tror jag ju inte jag lär bli mycket bättre på att uppdatera den här gången heller.. Men det märker vi väl!

Snart är det dags.

 

Ja, för snart blir jag moster!! Knappt en månad kvar till mosters älskling ska titta ut. Och jag längtar.

 

Tänk syster.. Att vi står här nu idag, 10 år senare och vi är starkare tillsammans än någonsin, trots att vi knappt träffas. Jag älskar dig.

 

Ja, trots allt som händer och har hänt de senaste 1,5 året så har jag ett riktigt bra liv. Och jag älskar det. 

 

Livet alltså.

Nu kommer ett sånt där inlägg igen. 

Ett sånt inlägg jag hade hoppats att jag skulle slippa skriva, men behöver göra för min egen skull känner jag. 

 

Märker redan nu, innan jag ens börjat, att det blir tungt i luftvägarna. Stenen i bröstkorgen kommer smygandes och jag känner att det inte tar lång tid innan tårarna börjar rinna. 

Men jag skriver det här för att få det ur mig. Det är svårt att prata om, svårt att tänka på, svårt att förstå. Så det här är en del av att försöka få lite klarhet i det, försöka få hjärnan att förstå att det är okej att vara ledsen, okej att gråta.

 

Idag är det exakt 3 veckor sedan jag fick ytterligare ett sånt där sjukt jobbigt samtal. Om 1 timme är det dessutom på minuten. 

 

Jag kollar skärmen på telefonen snabbt innan jag ska lägga bort den, och ser ett missat samtal. "Hem" står där. Känner att jag måste ringa upp, varken mamma eller pappa skulle ringa vid den tiden om det inte vore något viktigt. När jag ringer och hör mammas röst förstår jag direkt. Hon frågar var jag är och jag svarar, och frågar direkt vad det är som har hänt. "..precis det du tror har hänt, har hänt."

All min kraft försvinner från benen. Jag slutar andas några sekunder och faller ihop på golvet. Jag visste mycket väl vad de där orden betydde. Mormor. Kan inte sluta gråta och en kollega kramar om mig och säger åt mig att jag ska åka hem. 

 

Jag minns knappt hur jag tar mig därifrån, men Gina kommer och hämtar mig och kör mig hem till Adolfsberg. Jisses vad jag är glad för Gina. Fina Gina, som alltid ställer upp och som varit som en i familjen sedan jag var liten. 

Så fort jag kommer innanför ytterdörren hos mina föräldrar viker sig benen igen. Jag minns inte vem det är som sätter sig vid mig och kramar mig hårt.. 

 

I sin säng ligger mormor, som inte längre är mormor. Alla känslor och tankar som går igenom kropp och huvud blir för mycket och jag vet inte vad jag ska göra med allt.

 

I början på året fick vi veta om tumören. Alla blev vi chockade, men efter det gick allting väldigt fort. Mormor flyttade ner till mina föräldrar och de började leta efter en lägenhet tillsammans. De hittade en superfin och efter det har det bara rullat på. 

 

Jag är så glad för att hennes sista tid fick bli i Helsingborg. Att hon fick vara hemma och inte spenderade all tiden på ett sjukhus. Att hon fick vara runtomkring sin familj och inte satt ensam uppe i sin lägenhet i Karlskrona. Med facit i hand, så vet jag att även om det här suger, så var det bäst så. Hon lider inte mer, och hon fick spendera sin sista tid precis där hon ville vara. Visst är det synd att hon inte fick flytta in i den nya lägenheten, men hon hade hoppet om det. Hon hade känslan av att hon skulle få göra det. Hon var så glad för att hon fick uppleva det hon hann, och jag är så glad för hennes skull för just det.

 

Vi väntade oss ändå iallafall några månader. Men allting gick alldeles för fort (men det gör det väl alltid?) och det har knappt hunnit gå ett år sedan en annan av världens finaste människor lämnade oss. Ett år och fem dagar för att vara exakt. Det är ingen tid alls.. 

 

Tiden sedan dess har varit väldigt jobbig. Jag har sett hur mycket mamma lider, utan att kunna göra någonting åt det. Denna gången har det varit pappa som fått vara mammas klippa, omvända roller från ett år sedan. 

 

Mamma förlorade sin mamma, pappa förlorade sin svärmor och en kvinna som var mer mamma till honom än hans egen mamma. Jag och min lillebror förlorade världens finaste mormor. 

 

De är starka, min familj. Även vid såna här tillfällen så försöker vi tillsammans le och skratta så mycket som möjligt. Försöker att bara tänka, iallafall så mycket som möjligt, på de bra sakerna.

För min egen del finns det SÅÅ mycket att tänka tillbaka till. Mormor var min hjälte. Varje sommar, flera veckor i sträck, sedan jag var bara några år gammal, spenderade jag i Karlskrona tillsammans med mormor.

 

Hon var en människa med ett hjärta av guld och det finns så många fina saker att säga om henne.

 

Jag minns tillexempel när mina föräldrar berättade hur hon reagerade när hon fick veta att jag var född och att hon blivit mormor. Det var pappa som ringde henne, och så fort orden var sagda så sa det klick i telefonen. Mormor blev så chockad att hon lade på luren!

 

Trots att hon bodde i Karlskrona, 2,5-3 timmar bort från oss, har det ALDRIG varit en fråga om att inte ställa upp för mina föräldrar. Så fort det var något så var det mormor som satte sig i bilen och körde ner för att hjälpa till. 

 

Hon tänkte aldrig på sig själv först. Aldrig någonsin. Innan hon själv kunde ta det lugnt, var det viktigt att alla andra hade det bra. Hon var en sådan människa man verkligen ser upp till, en människa som fick en att inse var äkta kärlek var. 

 

Usch, vad jobbigt det här blev. Jag skulle kunna sitta och skriva i flera timmar om mina och mormors alla hyss och påhitt, men jag behåller alla minnen för mig själv, djupt i hjärtat. 

 

Begravningen var i måndags och familj och släkt körde långa vägar för att vara med. Jag älskar att vara en del av den där släkten. Jag älskar att det ibland kan gå år (självklart älskar jag inte att det faktiskt går så lång tid emellan) utan att vi träffas, men allting känns så naturligt när vi sedan ses. Och det är så mycket värme och kärlek från allihop att man inte kan låta bli att känna sig lycklig. 

 

Jag vet att mormor var nöjd med dagen. Även om en begravning är för oss och inte för personen som gått bort, så vet jag att hon log för att hon såg oss alla tillsammans. 

 

Nu kommer hon vila tillsammans med faster, och jag är säker på att de sedan dag ett har suttit och pimplat vin tillsammans. Både mormor, Ina och morbror Anders. Jag älskar er.

Längesedan jag kluddade något här, så kände att det var dags nu även om jag kanske inte har så mycket intressant att berätta för er.. 

 

Tiden de kommande veckorna och månaderna kommer vara både rolig och lärorik, men samtidigt jobbig och mycket tårar. 

 

Rolig och lärorik lär den vara för att jag nu har börjat praktisera på Electa, första dagen i måndags! Underbart kul :) Just nu är det inskolning, och Caroline från klassen ska vara i Malmö, men just nu är båda i Helsingborg tillsammans. Skönt att inte vara ensam ny faktiskt, haha! 

 

Jobbigt och det dära är väl lite mer invecklat och inte något jag egentligen kan gå in på just nu. Så det får ni fortsätta undra över ett tag till :) (jobbigt att det var detta ni mest ville läsa, ellerhur?)

 

Nu ska jag strax vandra vidare till bussen, tar ju baaaara 20 minuter att gå dit... För att sen åka i 5 minuter för att komma fram till väla! (y) haha. Ska vara i Electa Spa och Butik på väla idag, mucho intresanto. 

 

Nääääe mina kära vänner. Nu ska jag inte dra ut på er tid mer, för nu ska jag borsta tänderna och sen göra mig färdig för att gå. (väldigt intressant information va? sa ju att jag inte hade så mycket intressant att berätta för er....)

 

Kommer jag på något mer så hojtar jag väl till antar jag. 

 

Anyways. Sjuk, igen. Lovely isn't it? Visserligen varit sjuk i en vecka nu, men det släpper verkligen inte. Hopplösa jävla bakterier.

Lite mer än en vecka till "jullov". Lär inte ha mycket till lov med tanke på hur mycket jag kommer vara tvungen att plugga, men behöver iallafall inte gå upp tidigt as fuck för att sätta mig på en båt! Lucky me :)

Ingen av oss kan riktigt förstå hur fan vi har fått plats med alla dessa saker i lägenheten, så ska bli kul att se hur vi ska få plats med det när vi har ca 23 kvm mindre att röra oss på, haha!

På väg till skolan nu iallafall, helt lugnt att tåget var 1h försent, var inte alls kallt i helsingör, lovar! ..

Make-up specialen kommer igång idag, och idag är det bara två veckor kvar till en vecka prov-examen (för att testa hur det kommer gå till på en riktig examen) och efter det är det lov! 

Eller, mycket till lov kanske det inte kan kallas med tanke på hur mycket som ska pluggas då, men det blir ju iallafall utan pendlingen!

Det känns att det börjar dra ihop sig, snart examen! :D