För bara en vecka sedan, trodde jag fortfarande att jag förlorat en av mina bästa vänner för alltid. För fyra dagar sedan fick jag tillbaka honom igen. 

Jag hade aldrig tänkt en tanke för ett år sedan på att gå fram till honom och säga sakerna jag sa till honom i fredags. Men jag gjorde det och nu är jag happy. Syster är happy.

Jag sitter bara här och kände att jag ville skriva något. Mina fingrar kliar allt för mycket den senaste tiden av att vilja höra av mig till folk jag inte borde, skriva saker jag önskar jag kunde. Men det går inte, så det får bli lite kladd i bloggen istället. En massa ord som blir till meningar som ingen egentligen förstår ändå, mer än jag själv. Och möjligtvis min syster, men det är inte to wierd.