Hejhej!

 

Satt och läste igenom gamla inlägg och såg att jag utlovat ett inlägg där jag berättar mer om allt som hänt och händer. Det är mycket vill jag lova, så kommer säkert inte ens få med hälften. Men jag kan ju iallafall försöka berätta en del.

 

Egentligen börjar allt det här i oktober förra året. Då började jag lite smått träffa en kille jag aldrig trodde det skulle bli något med. Egentligen tog väl ingen av oss det på alldeles för stort allvar - från min sida för att jag visste vem han var och vad han var ute efter. Men ju mer vi umgicks insåg vi att där kanske var något ändå.

 

Vi kunde vara oss själva med varandra. Skratta. Vara sjukt fåniga men ändå allvarliga. En dag sa han "jag vill att du följer med mig och träffar mina föräldrar. De frågar efter dig." Sagt och gjort så följde jag med. Och jag trivdes som fisken i vattnet. Sedan den dagen kan jag tillägga att detta har varit som en andra familj för mig.

Samma sak kändes det som att Robin kände när han träffade min familj. Jag vet iallafall att min familj älskade honom direkt. Och det tog inte lång tid innan Robin umgicks själv med pappa - UNDERBAR KÄNSLA!

Kvart i 12 på nyårsafton började en av våra gemensamma vänner berätta för mig hur mycket robin tyckte om mig osv. Under tiden sitter Robin och himlar med ögonen och jag ler och säger att jag tycker det är gulligt - då jag antar att han himlar med ögonen för att han skäms lite grann. När Olle sedan slutar prata, så säger Robin "Förlåt, men .. de där orden skulle komma från mig. Jag hade planerat att säga allt det där och avsluta med att fråga om du ville inleda det nya året som min flickvän.. så... vill du inleda det nya året med att vara min flickvän?".

Jag visste redan då att något var riktigt rätt eftersom jag planerat med exakt samma ord att säga runt 12 slaget. But he beat me to it.

 

Allting flöt på riktigt bra där, fram tills det hände väldigt mycket jobbiga saker på en och samma gång. Farfar låg på dödsbädden och jag, pappa & Linus åkte dit för att träffa honom. Mest för min del iallafall för att kunna få ett avslut. Det var ju trots allt ca 5 år sedan vi ens pratade med varandra. Mormor fick en stroke, morfar låg på sjukhus & jag fick avliva min kise. Världens finaste kise, min prins.

 

Under hela denna tiden fanns Robin vid min sida, och det kändes ändå lite lättare än jag trodde med allt som hände. Vi började umgås mer och mer. Till slut var det i princip som att jag bodde i hans lägenhet. Det enda jag gjorde hemma hos mig själv var att hämta kläder och sånt smått som behövdes.

 

Vi hade bestämt att vi ville vänta rätt länge med att flytta ihop dock, då det inte riktigt kändes som att det var samma sak. Så det höll vi iallafall fast vid. Tills i Juli månad. Då bestämde vi oss för att vi ville bo tillsammans - vi ville ha en lägenhet som tillhörde oss båda och som var större. Nu, tre månader senare bor vi i en trea tillsammans och allting känns bara så jävla bra.

 

Jag vet att när man tänker på kärlek - eller iallafall jag - så ville jag hitta någon som jag kunde skratta med, dela mina tankar med, verkligen vara mig själv med. Jag har nu hittat en person som verkligen är min bästa vän.  Det finns ingenting jag inte skulle kunna berätta för honom jag litar verkligen på honom. Den där känslan när man inser att man är tillsammans med någon som faktiskt älskar en själv lika mycket som man älskar honom, den är verkligen obeskrivlig.

 

Jag vet att alla kärlekar är olika, därför vet jag att jag kan säga att jag verkligen aldrig har känt såhär innan. Även om jag har älskat en person på riktigt förut, så var det inte alls på samma sätt. Det här är mycket mognare, självsäkrare. Vi vet var vi har varandra och vi behöver inte ha kontakt 24/7 för att veta att allt är okej.

 

Det här inlägget blev verkligen mycket längre än jag väntade mig och blev väl egentligen bara kärleksmässigt.

Men sen å andra sidan så är det i princip bara jag själv som läser det här så jag sparar det mer som ett minne.

 

Jag älskar Robin. Med hela mitt hjärta.