Varning för känsloladdat och deppigt inlägg.

Önskar jag kunde skriva att allting flöt på och att livet var underbart!

Visserligen är mitt liv jävligt bra, det ska jag inte sticka under stolen med.. Men något saknas. Något gör det mycket tyngre att andas. Kanske var förlorandet av världens finaste faster en utlösande faktor för ångesten jag trodde jag aldrig mer skulle behöva lära känna. Mådde så dåligt en period för ganska länge sedan att jag inte visste var jag skulle ta vägen, men jag tog mig ur den. Nu känns det som att jag är på väg neråt igen. Jag kan inte förklara varför heller. Det är så många saker som fungerar så fint..

 

Men jag antar att det är just det som kallas ångest, depression. Det går inte riktigt att sätta fingret alltid på vad det är. Får hela tiden höra runt mig att "ja, men det är bara till att finna ut av vad det är och sen mår du bättre igen." ..ja, men det tror ni inte jag har försökt alltså? För jag tycker om att må dåligt..

 

En vecka kvar i skolan, sen är det "sommarlov" i tre veckor. Välbehövligt. Ska jobba några dagar, men utöver det så blir det lite plugg och massa avslappning. Tyvärr vet jag att tiden kommer springa förbi, men jag behöver iallafall inte tänka på så mycket mer än jobb de dagarna jag ska jobba, resten kan jag ta det lugnt.

 

Jag ska ta mig upp härifrån. Jag kommer ta mig upp härifrån. Allt jag ber om är lite tid.