Det är så jävla overkligt. Så jävla orättvist.

 

Jag tror att jag fortfarande inte riktigt har förstått vad som har hänt. Varje gång jag blir påmind kommer det som en chock och tårarna kommer tillbaka.

 

Idag måste jag säga hejdå på "riktigt". Idag ska du begravas. Mitt huvud kan inte förstå det. Mitt huvud väntar sig att vi ska gå på en gemensam begravning, att du också kommer sitta där på en stol med oss och sörja. Istället är det dig vi sörjer idag. Och alla andra dagar såklart, men speciellt idag. För idag blir allting på något sätt så mycket verkligare. Idag blir hela mardrömmen faktiskt en sanning..

 

Det gör så ont......