Ibland kommer jag ihåg att jag en gång skapat en blogg att fylla med alla mina tankar. När jag sen besöker den, så inser jag hur längesedan det faktiskt var som jag utnyttjade den. Hur längesedan det faktiskt var som jag omvandlade mina tankar till ord på datorskärmen.

 

Kanske är det för att jag inte vill känna mig lika sårbar längre. Eller så är det bara helt enkelt för att jag är lat. Oavsett vad det är, så sitter jag här i skrivande stund och försöker komma på vad jag ska, och inte ska skriva. Det var så längesedan jag skrev ett inlägg här, att det inte är någon som besöker den längre. Därav är det heller ingen mer än jag själv som kommer läsa detta, längre fram. Men det är ju just det, jag skriver detta för mig själv. Jag skriver i bloggen för att jag ska kunna se tillbaka och ha minnen att läsa om.

 

Därför retar det mig också litegrann att jag faktiskt inte har varit med aktiv med det här.

 

Jag har så mycket att få fram, så mycket jag skulle vilja få nedskrivet. Att skriva har alltid varit ett sätt för mig att bearbeta saker. Har alltid haft lättare för att skriva saker än jag haft att säga dem högt. Oavsett vad det har handlat om.

 

De senaste åren har jag varit med om så otroligt mycket. Sorg, glädje, kärlek, bråk. Jag har förlorat människor som varit bland de viktigaste i mitt liv, men jag har även funnit nya människor som har kommit till att bli en väldigt stor del utav mig. Människor jag hoppas på att få ha kvar resten av livet.

 

Vad det här inlägget skulle ge vet jag inte egentligen. Det känns väl mest bara skönt att få skriva något alls.

 

Ciao!