Jag har velat skriva kommande inlägg länge, men jag har inte klarat av det. Efter mina mardrömmar i natt är det nog dags att få ur mig allt. Och att skriva har alltid varit mitt sätt att prata om saker. Huvudet har varit helt tomt i över en vecka nu, jag är trött hela dagarna och känner mig tom inombords. En av mina 4 hjältar gick bort torsdagen den 16 maj. Min pappa förlorade sin bästa vän, sin syster. Mina vackra, fina, underbara kusiner såg sin mamma somna in. Min farbror förlorade sitt livs kärlek, dessutom på sin födelsedag. Mamma förlorade sin svägerska, också här en av hennes absolut bästa vänner. Jag & min lillebror förlorade vår faster och flera andra förlorade en person som hade en stor del i deras hjärta. Finns det ingen rättvisa? är orden som hela tiden repeteras.

 

Klockan 06.09 på morgonen på torsdagen ringde min telefon. Två dagar tidigare hade pappa berättat att Ina var sjuk. Att det var allvarligt. Jag visste ju varför mamma ringde. Men jag kunde inte själv säga orden högt. Så fort mamma berättade det jag minst av allt ville höra, brast det. Jag grät så jag skakade. Min fina, underbara älskade Robin drog mig tätt intill sig och bara kramade mig tills jag kände att jag knappt kunde andas. Det var overkligt. Jag skulle ut till ÖL-by och träffa min faster, som inte längre var min faster. Hela dagen var så känsloladdad. Precis som Ina hade velat så kunde vi mellan tårarna skratta hysteriskt åt alla våra minnen.

 

Jag vet inte hur jag skulle klarat mig om jag inte haft Robin, min familj och mina underbara vänner. Speciellt Robin har varit ett helt underbart stöd denna tiden. Precis som han varit alltid när något hänt. Min pappa är så stark. Det märks att han är Inas bror. Han hjälper farbror med allt som är alldeles för jobbigt. Trots att det gör ont, så vet jag att det här är en del av hans sätt att bearbeta lite. Pappa har mamma vid sin sida. Min fina mamma. Som jag älskar er två. Världens bästa föräldrar!

 

Det går egentligen inte att förklara med ord hur mycket plats Ina hade i allas våra hjärtan. Det var en kvinna jag såg upp till. Som jag skrev var hon en av mina 4 hjältar. Mamma, pappa, mormor & Ina. Nu är en fjärdedel inte längre med oss. En person jag alltid sett upp till. En person med så mycket styrka och glädje att det skulle räcka till ett helt fotbollslag. Alltid ett leende på läpparna. Tillochmed när hon var sjukast, försökte hon alltid klämma fram ett leende när man kom in och hälsade på henne. Sjukdomen fick henne tillslut. Jag hatar cancer.

 

Nu har jag kvar alla minnen. Allt vi gjorde när vi var små, alla somrar jag spenderade där ute en vecka hit och en vecka dit. Alla kalas, alla fester, tysklandsresor, Karlskrona... Fina faster. Jag ställer samma fråga som så många andra. Varför du? Du kämpade med detta i tre år. Men nu behöver du inte kämpa mer. Nu behöver du inte ha ont.

 

Det hugger ännu mer i hjärtat när jag tänker på mina älskade kusiner. De finaste i världen. Mina underbara trillingar. Jag önskar varje dag att det fanns något jag kunde göra. Men vid ett sånt här tillfälle finns det inte mycket att göra.

 

Den här sidan av vår släkt har inte direkt varit perfekt de senaste åren. (eller kanske aldrig riktigt egentligen.) Det har varit så mycket bråk och svek så jag vet inte var jag ska ta vägen med allt. Men Ina har alltid varit den enda som varit vän med alla, inte bråkat med någon. Ina och pappa är nog de enda syskon jag någonsin hört talas om som ALDRIG bråkat. Under hela deras uppväxt har Ina varit pappas bästa vän.

 

På fredag ska jag säga hejdå ännu en gång. En sista gång. Men det här är helt overkligt. Det var tillräckligt jobbigt en gång. Måste vi säga hejdå igen? Kan du inte bara komma in genom dörren med ditt vacka leende som alltid, med alla dina smeknamn och dina varma kramar?

 

Jag vet inte riktigt hur jag ska avsluta det här. Så jag tror det får bli med en låt som gått om och om igen i huvudet sedan jag vaknat.
Vila i frid. Minnet av dig lever kvar i måånga år, och jag tvekar inte på att du ser oss där du är nu. Jag tvekar heller inte på att du kommer fortsätta ha en påverkan på oss även nu. Dessutom tvekar jag inte på att vi en dag ses igen.