Varning för känsloladdat och deppigt inlägg.

Önskar jag kunde skriva att allting flöt på och att livet var underbart!

Visserligen är mitt liv jävligt bra, det ska jag inte sticka under stolen med.. Men något saknas. Något gör det mycket tyngre att andas. Kanske var förlorandet av världens finaste faster en utlösande faktor för ångesten jag trodde jag aldrig mer skulle behöva lära känna. Mådde så dåligt en period för ganska länge sedan att jag inte visste var jag skulle ta vägen, men jag tog mig ur den. Nu känns det som att jag är på väg neråt igen. Jag kan inte förklara varför heller. Det är så många saker som fungerar så fint..

 

Men jag antar att det är just det som kallas ångest, depression. Det går inte riktigt att sätta fingret alltid på vad det är. Får hela tiden höra runt mig att "ja, men det är bara till att finna ut av vad det är och sen mår du bättre igen." ..ja, men det tror ni inte jag har försökt alltså? För jag tycker om att må dåligt..

 

En vecka kvar i skolan, sen är det "sommarlov" i tre veckor. Välbehövligt. Ska jobba några dagar, men utöver det så blir det lite plugg och massa avslappning. Tyvärr vet jag att tiden kommer springa förbi, men jag behöver iallafall inte tänka på så mycket mer än jobb de dagarna jag ska jobba, resten kan jag ta det lugnt.

 

Jag ska ta mig upp härifrån. Jag kommer ta mig upp härifrån. Allt jag ber om är lite tid.

Ja, som titeln säger. Livet går vidare. Och snabbt går det. Verkligen. Snabbt som fan.

 

Har börjat på riktigt med klienterna i skolan nu, och det är så skoj! Känner verkligen att jag har hittat rätt, och det är så otroligt skönt. Lite mer än ett år kvar nu, sen är jag färdigutbildad hudterapeut, vad hände där liksom? Tiden bara springer.

Om två veckor har vi alltså redan gått 4 månader i skolan.. 4 MÅNADER? Jag minns när det var 4 dagar :D haha.

 

Idag ska vi fira världens bästa xtra-mami som fyller 55, (eller var det 25? ;) hihi) och ska ha lite 5års kalas. Wunderful! :D Känner på mig att det blir en riktigt bra dag idag faktiskt. :)

Fina faster. Alltid i tankarna. Vad gör du? Var är du? Kan du se att vi saknar dig? Känna att vi älskar dig? Du behövdes verkligen här nere. <3

Har fått tillbaka mina ångestattacker. Märks tydligast på mitt ytterst dåliga temperament och korta stubin. Tårarna som hela tiden ligger och trycker bakom ögonlocken och andingen som blir allt för jobbig ibland.

 

Begravningen var iallafall fin. VÄLDIGT känsloladdad. Fina Kajsa läste upp ett fint tal som hon skrivit tillsammans med sina syskon, och jag är så stolt över dem. Alla tre. Nej, alla fyra. Farbror är jag också stolt över. Älskar dem alla så otroligt mycket.

 

När ceremonin vart slut åkte vi ut till ÖL-by och hade en väldigt mysig dag trots omständigheterna. Det blev en sådan dag som Ina hade velat att vi skulle ha. Prat om fina minnen, leende och allmänt att vi bara njöt i varandras sällskap allihop. Underbara familj. Vet inte vad jag skulle gjort utan någon av er.

 

Faster, jag lovar att jag ska ta hand om dem så mycket jag kan och ändå lite mer än så, nu när du inte längre kan.. Jag lovar dig. Vi har varandra att stötta oss mot, och allt det är tack vare dig. Jag hade inte haft mina fina kusiner, och farbror utan dig. Bästa Ina.

 

<3